Många känner inte till att typ 2-diabetes är mer ärftlig än typ 1. I Sverige räknar man med att en miljon människor, eller 15 procent av befolkningen, bär på arvsanlag för att utveckla typ 2-diabetes.
Forskare har funnit att en viss typ av gener är vanligt förekommande hos patienter med typ 2-diabetes. Är man bärare av dessa gener är man mycket känsligare än andra för en ohälsosam livsstil; lever man osunt kommer de diabetesrelaterade generna att vakna till liv och starta en sjukdomsprocess i kroppen.
Vi kan inte hjälpa att vi har de gener vi har, men vi kan göra mycket för att påverka vår livsstil och därmed hejda eller bromsa utvecklingen av typ 2-diabetes.
Här är några viktiga faktorer som avgör om vi utvecklar typ 2-diabetes eller inte:
Övervikt och fetma: Ju mer övervikt, ju mindre känsliga blir kroppens celler och desto mer insulin behöver bukspottkörteln producera. Är man överviktig kan det krävas fem till tio gånger så mycket insulin som normalt för att hålla blodsockret i schack (man är insulinresistent). Dessutom blir kvaliteten på det insulin som produceras sämre och mer omoget insulin släpps ut.
Rökning: Minskar insulinkänsligheten.
Stress, dåliga sömnvanor och för mycket alkohol har en negativ påverkan på vår förmåga att reglera blodsockret.
För lite motion: Försämrar kroppens känslighet för insulin. Det blir också svårare att hålla vikten. För lite motion kan även bidra till utveckling av högt blodtryck.
Fel kost med för högt intag av snabba kolhydrater och mättade fetter ger ett svängigt blodsocker och ökar risken för övervikt. Det leder även till rubbade blodfettsvärden. Blodfetterna påverkas bland annat av vad vi äter, hur vi mår och hur mycket vi rör oss. Det är viktigt att se till att blodfetterna hålls på en bra nivå. Även stress, då liga sömnvanor och alkohol har en negativ påverkan på blodfetterna.
Högt blodtryck: Har man typ 2-diabetes är det extra riskabelt att ha högt blodtryck. Det ökar risken för stroke, hjärtsvikt och en försämrad blodcirkulation i benen.
Diabetesinfo.se är medicinskt granskad av med dr Anders Bröijersén, MSD.
