I bukspottkörteln finns öar av celler, de så kallade Langerhanska cellöarna. Där finns flera typer av celler, bland annat betaceller, som producerar det livsviktiga hormonet insulin.

Så snart vi äter ökar mängden socker i blodet. Betacellerna i bukspottkörteln får då signaler om att det är dags att bilda insulin. Ju mer blodsockret stiger, desto mer insulin produceras.

Hormonet fungerar som en ”dörröppnare” och ser till att det socker som finns i blodbanan efter en måltid släpps in i kroppens olika celler där det används som energi. När sockret transporteras in i cellerna sjunker sockerhalten i blodet – blodsockret blir då lägre.

Vid typ 2-diabetes producerar betacellerna till en början inte mindre insulin, men de reagerar trögare än vanligt och frisätter inte insulin lika snabbt i samband med måltid. Det leder till att en del av det socker vi får i oss via maten inte får tillräckligt stor hjälp av insulinet att ta sig in i cellerna; i stället cirkulerar för mycket av sockret runt i blodet, d v s. blodsockret blir för högt.

Det insulin som produceras är också mindre effektivt än normalt. Bukspottkörteln behöver då producera ännu mer insulin för att det ska nå ut till cellerna. Ju hårdare och snabbare bukspottkörteln får jobba, desto slarvigare blir produktionen av insulin och desto mer omoget insulin (overksamt ”proinsulin”) släpps ut. Vi hamnar i en ond cirkel; en ökad blodsockerhalt ökar trycket på betacellerna som inte kan svara, vilket ökar blodsockret ytterligare. Man kan faktiskt tala om att betacellerna råkar ut för ”sockerförgiftning”. Betacellerna kan delvis återhämta sig om blodsockernivåerna normaliseras, men på sikt tycks det som att betacellernas funktion avtar permanent.

En viktig orsak till blodsockerstegringen och insulinets ineffektivitet är övervikt eller fetma. För mycket kroppsfett gör kroppens celler mindre känsliga för det insulin som finns. Är man dessutom rökare försämrar man ytterligare möjligheterna för insulinet att fungera optimalt. Därför är det viktigt att förebygga övervikt och sluta röka.

Vid sidan av bukspottkörteln spelar även levern en viktig roll för att reglera sockeromsättningen i kroppen. Förutom att vara kroppens ”reningsverk” kan man likna levern vid en sockerfabrik och ett sockerförråd. Här nytillverkas nämligen socker från fettämnen (glycerol) och muskelämnen (proteiner) samt att det socker som kroppen inte behöver för stunden lagras i form av glykogen. Under natten och mellan måltiderna då vi inte får i oss socker via födan, bryter levern ned glykogen till socker som släpps ut i blodbanan så att blodsockret kan hållas på en jämn nivå.

Även för levern spelar insulinet en viktig roll. I samband med måltider ser insulinet till att stänga av både leverns utsläpp av socker och nedbrytningen av fettväv. Överskottet av socker efter måltid lagras i stället i leverns sockerförråd. På så sätt undviker kroppen att drabbas av för höga blodsockernivåer.

Alla celler behöver socker för sin energiomsättning, särskilt hjärnan. Den kräver en konstant tillförsel eftersom den inte kan lagra socker. Om vi inte äter tillräckligt eller om blodsockernivåerna sjunker under normala värden, spelar levern en nyckelroll eftersom den då kan bryta ner glykogen till socker och även nytillverka socker så att hjärnan kan få det socker den så väl behöver för att fungera.

Hos personer med diabetes tycks insulinets reglerande effekt på sockerutsläppet från levern vara nedsatt. Det leder till att sockerutsläppet från levern dels blir för stort, dels kommer vid fel tidpunkt.

Levern är en viktig medspelare vid diabetes och därför kan det vara viktigt att öka insulinkänsligheten och minska sockerutsläppet från levern med hjälp av läkemedelsbehandling.