 |
 | | | ||||||||||||
 Det var strax före jul 1991. Vivan hade irriterat sig på ett svårläkt sår på insidan av knäet och sökte sig därför till vårdcentralen. Det första läkaren sa när han såg såret var: ”Typiskt diabetes.” – Vaddå diabetes, sa jag helt skräckslagen. Den julen blev inte rolig, säger Vivan. En vecka senare fick hon träffa en diabetessjuksköterska som berättade vad man själv kan göra för att förbättra sjukdomsförloppet. Vivan blev ombedd att skriva en matdagbok och insåg då att hennes matvanor inte var de bästa. Det första Vivan gjorde var att börja äta frukost, lunch och middag och dessutom tre mellanmål. Motion var hon van vid. I 30 år har hon varit instruktör i gammeldans. – Bara genom att lägga om kosten gick jag ner tre kilo på en månad och då stabiliserades också mitt blodsocker, säger Vivan. Trots att hon var disciplinerad och följde råden som diabetessjuksköterskan gav, började blodsockret efter drygt ett år att sticka iväg. Vivan fick då komplettera med tablettbehandling för att stabilisera sina sockervärden. – Men så småningom började värdena bli höga igen och då var jag tvungen att börja med insulinsprutor. Det kändes jättehemskt, säger Vivan. Hon var 64 år och såg framför sig hur livet skulle begränsas. Hon var också rädd att drabbas av allvarliga komplikationer; en nära väninna tvingades amputera sitt underben. – Jag hade inga bra förebilder. Tanken på att ge mig själv sprutor kändes så skrämmande, säger Vivan. Det har gått drygt tio år sedan hon började injicera insulin. Fortfarande räcker det med att hon tar en spruta i samband med sista mellanmålet strax innan hon ska lägga sig. Men i takt med att sjukdomen framskrider har hon blivit beroende av större doser. I början räckte det med tio enheter, i dag behöver hon 40 för att få blodsockret på en önskvärd nivå. – Det tar ju lite längre tid att injicera så pass mycket insulin, men annars har det faktiskt inte varit så jobbigt att ta sprutorna som jag i början trodde. Med de moderna insulinpennorna känns det knappt när man sticker, säger Vivan. Med tiden har hon lärt sig hur hon ska leva och vad hon behöver göra för att kontrollera blodsockret. Hon kan ibland unna sig en liten bit tårta till kaffet, men då vet hon också vad hon behöver göra för att kompensera det extra sockerintaget. Det kan vara att promenera extra eller hoppa över brödskivan till maten. – Om jag stressar för mycket eller om jag ätit fel eller för lite totalt sett under dagen, så att sockret sjunker för mycket, kan jag vakna av insulinkänning på natten och vara alldeles genomsvettig. Det är en hemsk upplevelse. Då dricker jag ett glas saft eller tar några druvsockertabletter och äter en smörgås och en bit banan. Efter en halvtimme stiger sockret igen och då kan jag somna om igen, säger Vivan. För en månad sedan var hon hos sin diabetesläkare som konstaterade att hennes långtidsblodsocker och även blodfetter och blodtryck är under kontroll. Vivan är själv överraskad; på grund av en ryggåkomma har hon inte kunnat röra sig som vanligt, men genom att vara disciplinerad med maten tycks hon kunna hålla blodsockret i schack. – Det kan också bero på att jag gått ned i vikt. Före sommaren vägde jag 75 kilo, nu är jag nere på 70 och det ger direkt utslag på blodsockret. I femton år har hon nu levt med sin sjukdom och hittills har det gått långt över förväntan. – Det blev inte så hemskt som jag trodde. Men jag har också varit noga med att följa de råd som jag fått och därför tror jag att det har gått så bra som det faktiskt gjort, säger Vivan.
Diabetesinfo.se är medicinskt granskad av med dr Anders Bröijersén, MSD.
|
|
